Det riktiga Japan

Jag sitter i min svarta munkis. Den var närmast. Och det är därför jag har på mig den. Det är en akt av lathet, och om man bara ger latheten tillräckligt med tid och tillräckligt med eftertanke så blir den som ett slags filosofi.

Närheten avgör. Inte vad som är bäst, utan det som är närmast.

Om man tänker tillbaka på sitt liv, på de beslut man har tagit, de faktum som är gällande just nu, hur mycket av det är för att det låg nära dig? Möbler man har köpt, relationer man har hamnat i, jobb man har sökt. På det ena eller andra sättet.

Jag har alltid längtat till Japan. Men jag insåg ganska nyligen att jag inte vill åka till Japan längre. Inte för att längtan har släppt. Utan för att om jag åker dit tvingas jag ge upp det Japan jag redan bär omkring på. Inuti mig.

Det Japan som jag har inuti mig är nämligen helt fantastiskt. Det är byggt av Kurosawa-filmer och Miyazaki och Murakami. Shibuya-korsningen med hundratals fotgängare. Karaktärer som sitter ensamma i sina lägenheter och lyssnar på jazz och dricker whisky och har en specifik sorts melankoli som inte liknar någon annan, en välbalanserad melankoli utan destruktiv sida, nästan produktiv. Den sitter och lyssnar på Coltrane klockan tre på natten och det är sorgligt och det är vackert.

Det är världens ensammaste stad och den är full med gulliga figurer som hoppar omkring och ler från alla menyer och skyltar. Det är japansk skrift som konstform, att brev också är en målning, att varje tecken är ett konstverk med ett ljud och en historia som är helt okänd för mig. Tempel jag aldrig har sett men ändå vet exakt hur de ser ut. Grusgårdar utanför tempel där gruset har mönster som är räfflat av någon okänd mästare, och innebörden av mönstret är inte förklarad.

Å vad jag älskar att inte få saker förklarade för mej!

Jag vet inte hur Kyoto ser ut. Men mitt Kyoto är mycket vackrare än det verkliga Kyoto, det vet jag bara. Mitt Kyoto har en massa komplexitet men ingen vardaglighet. Det finns inget trafikkaos. Inga turister med selfie sticks i templet. Det är alltid rätt ljus.

Jag har arbetat på mitt inre Japan i åtminstone tjugo av mina femtio år. Det är ett Japan som är sant på ett sätt som ingen plats på hela jordeklotet kan vara. Fullständigt selektivt. Som ett destillat av allt som är vackert med min fantasi.

Riktiga platser har en skyldighet gentemot sin egen komplexitet. De kan inte bara hålla på och vara vackra. En riktig stad har ett industriområde. En riktig pittoresk liten Miyazaki-stuga har nån skitig överfull soptunna med turistskräp på baksidan.

De inre platserna är kurerade. Man väljer vad man tar in. Omedvetet såklart. Man är ohjälpligt en redaktör för sin egen värld : Ja till doften av kaffe från den där vagnen man går förbi, nej till lukten från gödslet, nej till busstationen med fyllot.

Det är inte en rättvis bild. Men den är ens egen. Och det måste ju vara värt nånting?

Och om jag åker dit, det riktiga ditet, då blir jag tvungen att börja om. Det riktiga Japan är säkert fantastiskt! Mer fascinerande, mer komplicerat, mer ömtåligt, mer rörigt och mer sant än mitt Japan. Men nåt dör då. Mitt Japan dör!

Om jag stannar hemma och aldrig åker dit, då är mitt Japan ohotat. Då lever det vidare i sin Henrikade fulländning. Det är lite fegt kan man tycka...

Det finns ett pianostycke jag inte vet vem som har gjort. Det var på ett album jag hade på kassett när jag var liten. Bara några minuter, bara piano. Den låten är ett rum. Det är ett rum med högt i tak, ett golv av ett material jag inte kan identifiera, varmt men hårt. Ett ljus som kommer från sidan, lite trött, eftermiddag. Och i det rummet sitter man och känner att det är okej att man är ledsen. Ett tillåtande sorgrum.

Jag har inte lyssnat på den där låten på kanske femton år. Men rummet finns kvar. Intakt. Det aktiveras ibland när det är tyst på ett speciellt sätt.

Det är intressant att musik kan göra det här. Att tonföljder kan bygga ett rum, konstruera en geografi. Att man kan höra hemma i ett visst ackord — eller att ett annat ackord kan göra att man känner sig exilerad.

Det gäller inte bara Japan. Det gäller allt det vi har på insidan. Barndomshusen, platserna, drömmarna. Skatter! En frihet som de riktiga platserna aldrig kan ge.

Jag är inte rädd för att bli besviken. Jag är bara ointresserad av att nyansera någonting som är ganska paketerat och bekvämt i mig.

Men vad vet jag?

Någon gång ska jag åka till Japan, tycker jag ändå.

Tack för du läste!

/Henrik