Det finns en scen i mitt liv som jag inte kunde se medan den utspelade sig. Det var sommaren 1995. Jag hade precis fyllt tjugo år, blivit antagen på scenskolan i Göteborg, och mitt liv låg framför mig som ett löfte. Men en natt hade jag en dröm där allting var trasigt.

Jag rörde mig genom bekanta miljöer i Falun – gator jag gått tusen gånger – men all känslomässig förankring var borta. Det var som att någon hade tagit bort ljudet ur en film jag kunde utantill. När jag vaknade var ingenting som förr.

Det tog mig år att förstå vad som hade hänt den natten. Nu tror jag att det var punkten då dörren till min barndom stängdes.

Jag tittade nyligen på en dokumentär där människor pratade om barndomens slut som tema. Och det slog mig plötsligt: min barndom är faktiskt slut. Det kanske låter självklart – jag är ju vuxen – men det som grep mig var tanken på att det fanns en punkt. En specifik tidpunkt då något tog slut. Och jag var inte ens medveten om det när det hände.

Det finns en sorg i det. En grundsorg, kanske. Inte dramatisk eller akut, men djup. Som ett rum man inte längre kan gå in i.

Jag har alltid varit bra på ord. För bra, kanske. Jag kan intellektualisera det mesta, packa in känslor i formuleringar tills de blir hanterbara. Men orden har också blivit ett fängelse. C.S. Lewis skrev en dikt – The Apologist's Evening Prayer – där han ber om att befrias...

"from all my thoughts, even from my thoughts of Thee."

Från alla mina tankar, även mina tankar om Dig. Han förstod att orden, hur skickliga de än är, riskerar att låsa in det de försöker beskriva.

Jag förstår honom!

Det finns saker i oss som inte låter sig beskrivas. När jag försökte förklara min ångest för vänner på scenskolan fick jag bara tomma blickar tillbaka. Deras ångest hade väggar, riktning, syfte. Min var ett grått vakuum. Och det var ensamt att inte kunna förmedla vad jag gick igenom.

Men kanske behöver inte allt förmedlas. Kanske finns det ett värde i att leva i det ordlösa ibland. Att acceptera att verkligheten inte låter sig definieras.

Kvällen innan jag flyttade till Göteborg satt jag på toaletten hemma i Hökviken – ett gulnat, fuktskadat litet rum med lutande tak – och skrev i min dagbok. Det enda jag minns att jag skrev var: "Farväl barndom. Jag gråter dina tårar."

Det var laddat. Jag var mitt i någonting som jag inte förstod, och orden var det enda jag hade att hålla mig i.

Det finns en bild från min barndom som fortfarande lever i mig. En sjö som hette Hjälptjärn, uppe på ett berg bakom huset där jag växte upp. Kopparfärgat vatten, sol som nådde ända ner till botten vid strandkanten. Och längre ut: stenar som gradvis försvann ner i mörkret.

Jag tänker att vi alla är sådana. Vi ser ytan av oss själva, kanske lite av det som ligger strax under. Men det finns djup där nere som vi bara kan ana. Hela isberg av liv som vi lever utan att vara medvetna om dem.

Jag har inget enkelt svar på vad man gör med insikten om att barndomen är slut. Kanske finns det inget att göra. Kanske räcker det att erkänna att dörren stängdes – och att det är okej att sörja det.

Det finns ett uttryck från Den oändliga historien av Michael Ende som jag bär med mig:

"Det är alltid mörkt i början."

Det påminner jag mig om ofta nu. I tider av förändring, av ovisshet, av nya dörrar som öppnas medan andra stängs. Det är alltid mörkt i början. Men mörkret är inte slutet. Det är startpunkten!

Henrik